När jag, min hustru Karolina och våra två små barn flyttade till huset närde vi en förhoppning att vi skulle ha ett kliniskt rent hem. Vår inredning skulle vara som hämtad ur en Feng Shui-manual. Så blev det inte. Vi glömde bort existensen av alla våra böcker, skivor, barnens leksaker och alla bra-att-ha-grejer som alltid har en tendens att ligga på fel plats vid fel tillfälle.
Som ett led i vår utopi om det välstädade hemmet skaffade vi en iRobot Roomba 500, en av de första robotdammsugarna på den svenska marknaden. Den kostade då strax över 3000 kronor. Vi packade upp den och upptäckte att den var hysteriskt söt och nästan som ett litet husdjur. Kärleken blev emellertid kortvarig. Vår iRobot visade sig vara ett måndagsexemplar, en sävlig typ som tog timmar på sig att städa minsta skrubb. Den vägrade helt sonika att köra och ladda utan ställde sig och tvärdog mitt på vardagsrumsgolvet.
Vi upptäckte också att den fastnade i långa gardiner, och varenda pinal på golvet var tvungen att vara bortplockad innan den kunde påbörja sin framfart. Droppen blev när Karolina köpte en ny matta till vardagsrummet. Roboten körde upp på den, fastnade och tutade frenetiskt. Sedan dess står den i en städskrubb – oälskad och bortglömd. Där delar den utrymme med bakmaskinen, betamax-videospelaren och plastcykeln.
Drömmen om den mänskliga maskinen – roboten – har funnits länge hos människan, och nu tror jag att vi står inför dess definitiva genombrott. Precis som datorn introduceras roboten i vår vardag i flera steg:
Datorns första steg var inom militären – gigantiska elektronrörsdatorer som för astronomiska summor kunde utföra militära beräkningar. Steg två var universiteten – datorn 
som räknehjälpmedel och som forskningsprojekt. Steg tre var fabrikerna – automatiseringen av det löpande bandet med hålkortsmaskiner och industridatorer. Steg fyra var byggsatsdatorer för datornördarna på 1970-talet. Steg fem var när datorerna erövrade världen med enklare användargränssnitt (Mac / Windows) och en större mångfald av tillämpningar i vardagen (internet, foto, ordbehandling, spel, video, musik….osv)
Robotarna har genomgått samma utveckling med viss fördröjning och befinner sig nu på trösken till steg fem – erövrandet av världen. Varför har det tagit så lång tid? Borde vi inte leva i en värld befolkad av Terminators vid det här laget?
Enligt Roodney Brooks, professor i robotik och tillika grundare av företaget iRobots är det två saker som hindrat robotarna från att utvecklas lika snabbt som datorerna:
1) Vi har förutfattade meningar om robotar, det vill säga, vi förväntar sig att robotar ska se 
ut som människor, och att de ska bete sig som robotar i SF-filmer. Det gör att forskare lägger väldigt mycket tid och energi på att få robotar att gå på två ben och se mänskliga ut, och är det något som är svårt att få robotar att göra så är det just de två sakerna. Japanerna ödslar framför allt mycket tid i det här träsket, och resultatet blir att man skapar väldigt dyra dockor.
2) Det är SVÅRT. En robot måste hela tiden improvisera och det snabbt. Den måste kunna ta in intryck och snabbt kunna skilja ut vad som är väsentligt från vad som är oväsentligt, och därefter kunna fatta ett korrekt beslut hur den ska agera. Ordnade miljöer, som ett fabriksgolv, eller en flygplanscockpit, är ganska enkla för en robot att klara av. Oordnade miljöer, som ett vanligt hem, en shoppingrunda i ett varuhus eller ett dagis är en mardröm för robotens programmerare.
Hurdana robotar kan vi förvänta oss i framtiden då? Jag tror att det kommer att handla om enklare robotar som utför monotoma sysslor, utan att ha en särskilt utvecklad ”intelligens”. Här kommer några exempel, varav flertalet går att utföra redan med dagens robotar:
En sak är i varje fall säker, robot kommer att förändra världen. Inte på det sätt som vi har lärt oss i böcker och filmer, utan på ett mer vardagligt vis. Sverige är redan en hyfsat stark konkurrent på området, men vi kan bli betydligt bättre. Här fyller skolan en mycket viktig uppgift:
Varje elev i svensk skola borde få prova på att bygga och programmera en enkel robot under sin grundskoletid. Det här kanske låter som slöseri med resurser, men precis som 1970- och 1980-talets satsningar på dyra och primitiva skoldatorer har avbetalat sig i form av en svensk programmeringsindustri (Skype, Digital Illusions, Minecraft) värd miljarder så kan en satsning på dagens robotar för utbildningsbruk vara av lika stort värde för framtiden.
För grundskolan finns exempelvis LEGO Mindstorms. För skolor kostar ett paket strax under 3000 kronor, och då får man en programmeringsbar robot med många tillämpningar och färdiga exempel. På Youtube finns mängder av fantastiska robotar byggda i Minestorms, min favorit är Sudoko-roboten:
Dyr leksak och ett slöseri med skolans knappa resurser? Flumpedagogik som inte hör hemma i Björklunds katederundervisningsskola? Nej. Att satsa på teknik, IT och robotik är att förbereda ungdomar på den arbetsmarknad som väntar dem när de kommer ut. Och det är väl det som är skolans uppgift.
Kanske kan dagens elever någon gång i framtiden vara med och utveckla en robot som klarar av att städa min familjs hus, som inte fastnar i mattan, och som helst plockar undan alla bra-att-ha-grejer först. Jag skulle garanterat köpa den.
